coming out of the closet
Alla har vi ju våra egna berättelser om hur vi kom ut!
Jag erkände väl allt för mig själv först efter gymnasiet, då jag lite mer aktivt såg till att hitta en tjej. Min mamma hade förstått det en längre tid och var helt ok med hela grejen och är fortfarande helt okej med det.
Min far å andra sidan såg det nog som en "period" för mig. Och varje gång vi snackat om homosexuella så har han alltid haft något att kunna säga emot. Alltid något exempel, alltid något som fått mig att känna mig som en mindre värd person.
När jag första gången tog upp om att vi vill börja skaffa barn, då sa han att det var helt onaturligt och att han tyckte det var fel, efter det tog han upp exempel på folk som sitter i fängelse eller på vård inte haft en pappa i deras uppväxt. Han menar då att vårat barn ska i framtiden få problem och bli kriminell för att vårat barn inte får en förälder med snopp!
Han har också sagt att han tycker det är fel att homosexuella får gifta sig i kyrkan (Därför jag aldrig bjöd honom till vårat bröllop)
Han har mer och mer tagit avstånd från mig.
Jag kan säga det att min far har varit en idiot i min uppväxt, kunde lika gärna växt upp utan honom. Och jag har klarat mig fint med en skitstövel till pappa, kommer väl vårat barn klara sig fint med två föräldrar som verkligen kommer att älskar och stötta sitt barn)
Han har aldrig haft en känsla att han har barn utan behandlat oss som kompisar, som han kan svika!
Hela våran uppväxt har mamma fått ta hand om oss, han har struntat i julafton, glömt födelsedagar, lovat en massa saker utan att hålla. Han var dessutom otrogen mot min mamma flertal gånger.
Så ska han ha mage att trampa ner på mig för att jag nu är lyckligare än någonsinn!
Min mamma har sagt att hon har aldrig sett mig såhär lycklig och säker i mig själv som jag är nu. Synd att min pappa inte kan se samma sak och vara stolt över sina barn som är hur fina som helst.
Min lillebror vill inte direkt åka till pappa mer, det är mer våran storasyster som har kontakt med honom, och det är när han ska hjälpa henne med något eller tvärtom.
Det är bara min pappa som visat negativt om min läggning och jag bryr mig inte längre om det. Kan han inte acceptera mig kan inte jag det med honom.
Jag är glad att jag har så många andra i mitt liv som älskar mig och verkligen bryr sig om vem jag är utan att se min läggning som ett hot, eller se ner på mig.
Ville bara ventilera lite, och jag vill säga att jag inte är direkt ledsen över det här med min pappa. Jag har försökt flertal gånger att göra honom glad ställa in mig för honom, men har fått smällar tillbaka. Känner att det liksom inte är värt mödan längre utan går vidare med mitt liv.
Hur har ni andra det med era familjer? Accepterar de? undviker de?
Kram
JAg har verkligen haft tur med mina föräldra, de har aldrig gjort någon grej av vem jag är ihop med. det är verkligen skönt, nu när vi har fått barn så tycker jag att det har gått över förväntan med att de tagit till sig barnen som sina barnbarn trots att det inte är jag som har burit dom:D Tycker det är hemskt att det är så många som har familjer som inte stöttar dom:(
Hej! Jaha jag visste inte att din pappa hade börjat ta avstånd från dig pga detta :( tråkigt att han ska behöva bete sig som han gjort. Men du har rätt och du är väldigt stark som ORKAR strunta i honom och inte bjuda honom till bröllopet och så!! det är många som borde göra likadant men som inte orkar eftersom det är ens förälder liksom..
Tur att du verkar ha en underbar mamma i alla fall :) Min mamma har genom hela min uppväxt sagt att det inte är några problem om jag är flata, men när jag väl sa till henne att jag är bisexuell så visar det sig att just bisexualitet tror hon inte på. Men det gör mig inget, hon behöver inte tro på det, jag tror ju på mig själv :)
Kram!
